5.12.2019
Femton år av kollektivavtalsshopping
Post- och logistikunionen PAU som utkämpat en lång arbetskonflikt har definierat avtalsshopping som en manöver för att flytta arbetstagare till ett billigare kollektivavtal för att ge arbetsgivaren inbesparingar eller konkurrensfördelar.
Det har skrivits om avtalsshopping åtminstone sedan 2005. Då dök begreppet upp i offentligheten bland annat vid s k gränstvister mellan förbund inom fackcentralen FFC. Fackcentralen måste då för första gången skapa spelregler och rekommendationer för hur medlemskap i förbunden påverkas i lägen då arbetstagaren byter förbund och därmed också kollektivavtal.
Ett av de första fallen var Kemifackets kamp mot Foxconn i början av år 2005. Foxconn som tillverkade mobiltelefoners skal för Nokia hade bytt arbetsgivarförbund från Kemiindustrin r f till Teknologiindustrin r f år 2004.
I början av 2005 då en ny avtalsperiod inleddes ville Foxconn börja tillämpa Teknologiindustrins avtal som skulle ha varit billigare för företaget än Kemiindustrins avtal för plastindustri, som man tillämpat dittills.
Kemifacket ansåg att man fortfarande borde tillämpa plastindustrins kollektivavtal eftersom största delen av produktionen låg inom den branschen. Det gällde flera hundra euros inkomster per månad för 600 fackmedlemmar.
Facket inledde en två veckors strejk. Foxconn gick med på att tillämpa Plastindustrins avtal för drygt ett år framöver. Men inom ett par år tog Foxconns verksamhet i Finland slut.
År 2005 grep också åtminstone Elektrikerförbundet till strejk mot avtalsshopping, enligt förbundet för att husteknikföretaget Are Oy hade bytt arbetsgivarförbund och ensidigt försökt införa ett annat kollektivavtal som hade varit sämre för arbetstagarna.
Tjänstemännen föremål för shopping år 2009
Tjänstemannaunion TU (nuvarande Fackförbundet Pro rf) som hörde till tjänstemannacentralorganisationen FTFC genomförde en lång strejk mot teleoperatören DNA kring årsskiftet 2009-2010, och det torde vara en av de första gångerna en tjänstemannaorganisation fick ta till stridsåtgärder mot avtalsshopping.
Strejken började i december och tog slut först i slutet av januari. Facket dömdes nio gånger i arbetsdomstolen för olaglig strejk.
Konflikten omfattade knappt 200 tjänstemän och gällde DNA:s outsourcing av servicerådgivarna i kundrådgivning. TU krävde att man på den avknoppade kundrådgivningen fortfarande skulle tillämpa förbundets avtal för ICT-branschen som unionen slutit med branschens arbetsgivarförbund Tikli. Arbetsgivaren ville flytta dem till ett billigare avtal för telefontjänster och samtjänstcentraler, ingått med servicefacket PAM.
TU:s dåvarande ordförande Antti Rinne sammanfattade tvisten som så att telefonoperatören ville flytta en del av personalen till ett kollektivavtal som var 30 procent billigare, varvid tjänstemännens löner kunde ha sjunkit under fattigdomsgränsen.
– "Också om strejken är olaglig i domares och arbetsgivares ögon så är den i vanliga arbetande människors ögon moraliskt berättigad", sade Rinne.
Fyra års kamp mot lönedumping i armén
Det FFC-anslutna Förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena JHL har fått kämpa mot avtalsshopping i ett tiotal år. Det har gällt outsourcing och bolagisering som gjorts av stat och kommuner.
En av de mest dramatiska tvisterna gällde Leijona Catering i början av 2010-talet. Arméns kosthåll avknoppades som ett statsägt bolag år 2012. De anställda fortsatte som gamla arbetstagare i det nya bolaget. Det gällde dumping av villkoren för knappt 500 arbetstagare, fyra av fem var kvinnor.
Då företaget inledde sin verksamhet beslöt det tillämpa kollektivavtalet för hotell- och restaurangbranschen istället för det som man ingått med JHL. Det betydde enligt JHL att arbetstagarna som följt med företaget fick sämre löner, tillägg och ersättningar samt kortare semestrar. Lönerna kunde sjunka med 400 euro i månaden.
JHL gick i strejk och vädjade till försvarsministern och till ministern som ansvarade för statens ägarstyrning.
Överflyttningen av personalen till det billigare kollektivavtalet bromsades upp, så att de fick sina löner och förmåner garanterade i fyra år.
År 2016 tog övergångstiden slut, Leijona Catering började tillämpa hotell- och restaurangbranschens kollektivavtal och lönerna sjönk.
Arkeas avtalsshopping splittrar de gröna i Åbo
I skuggan av den nationella avtalsshoppingstvisten kring Posten har en motsvarande lokal tvist utspelat sig kring Arkea som ägs av Åbo stad. Arkea uppstod 2012 då Åbo stad bolagiserade kosthållet, städningen och fastighetsservicen.
JHL har redan två gånger i höst tagit till strejk i den här tvisten. Enligt facket skulle avtalsshoppingen sänka totalinkomsterna för de anställda med 15-30 procent, och lönerna är redan låga. Det gäller enligt JHL villkoren för 600 fackmedlemmar.
Hittills har Arkea tillämpat Avainta rf:s avtal men i april 2020 byts avtalen ut mot Turism- och restaurangförbundet MaRa rf:s och Fastighetsbranschen KiTa rf:s kollektivavtal.
– Med avtalsshopping och försämring av arbetsvillkoren eftersträvas maximal vinst. Vi godkänner inte sådan praxis, varken i det kommunägda Arkea eller i den statsägda Posten, säger JHL:s ordförande Päivi Niemi-Laine.
Arkeas VD Tuija Rompasaari-Salmi försvarar företaget med att Arkea fungerar på en marknad där det konkurrerar om jobben med andra företag i branschen, och de tillämpar Turism- och restaurangbranschens och Fastighetsbranschens avtal.
Åbos Arkeasoppa kryddas också av att shoppingen välsignats av stadsstyrelsens koncernsektion som ju består av politiker. Förfarandet fick stöd av sektionens borgerliga och gröna, medan vänstern och Sannfinnländarna motsatte sig.
En som har motsatt sig de Åbogrönas Arkealinje är forskaren Rauli Mickelsson som är en av Gröna förbundets grundande medlemmar.
Under sin offentliga Facebookprofil kritiserar Mickelsson att ”gröna som hör till samhällets elit inte förstår att identifiera sig med lågt avlönade köksanställda, fastän de till exempel på partikongressen kan tala hjärteknipande om de sämre lottade”.
Mickelsson tycker att avtalsshopping är motbjudande. Den gröna politikern Jukka Vornanen som leder stadsstyrelsens koncernsektion svarar att Arkea måste konkurrera med andra företag:
– Konkurrenterna tillämpar de vanliga kollektivavtalen i branschen, Arkea har ett avtal som följer kommunala arbetsvillkor. Om företaget inte klarar sig i upphandlingarna och fortsätter att göra förlust kan man inte hålla kvar arbetstagare som inte har något arbete.
