19.2.2020

Strandparlamentets berättelser från världens hav

Strandparlamentet består av vuxna Räfsöbor och har samlats på nyårsafton för sitt veckovisa minnes- och diskussionsmöte. Dagens tema, ”Havets och sjömännens inverkan på ölivet”, har fyllt klassrummet i den gamla träfolkskolan till sista bänk.

TEXT OCH BILDER: JUHA GRANATH

- Vi är ett femtiotal fasta medlemmar, varav många är tidigare sjömän, fartygsbyggare, stuvare, lotsar och skeppare. Berättelser finns det gott om, intygar Jorma Holm, före detta fartygsbyggare och huvudförtroendeman på varvet.

Parlamentets president **Matti Salokangas** öppnar parlamentets sammanträdde varje tisdag genom att blåsa i hornet.

Prick halv tio blåser parlamentets president Matti Salokangas i hornet och förklarar parlamentets sista sammanträde för året öppnat. Parlamentets talbesättning har bestämt sig för att spela Skönö-Heikkis sång för att friska upp gubbkörens minne.

”Skönömanneja tunnen mä monta, yksi kaikista voiton kai vie. Fritz S:ssä föörissä siellä, Häntä -Heikkinä tunnettiin lie”

Redan efter de par första verserna börjar Hamburg, Lissabon och Köpenhamn höras i parlamentsmedlemmarnas snack. I bakgrunden fortsätter Skönö-Heikkis berättelse.

”Kupan syömä on poika tää oiva, sen hän Riossa käydessään sai.”

I takt med att sången fortsätter förgyller gamla äventyr minnena. Alla berättelser lämpar sig inte för kvinnors och barns öron.

- Parlamentet har inga kvinnliga medlemmar. De har bättre saker för sig hemma, säger president Matti Salokangas i försvar av parlamentets könsfördelning.

Parlamentets tema för dagen, ”Havets och sjömännens inverkan på ölivet”, har fyllt klassrummet i den gamla träfolkskolan till sista bänk.

Däremot står öns kvinnor som stuvat i Räfsö hamn och åkt ut på världshaven högt i kurs i parlamentet. Det främsta samtalsämnet är alltid sånglegenden Eino ”Kekke” Gröns mamma Salli, som seglade ända till Afrika.

- ”Kekkes” mamma och pappa träffades på ett fartyg när Salli arbetade som kock och pappa Lauri som eldare. Vem vet var vid ekvatorn den lille grabben blev till? ”Kekke” kommer alltid på kaffe när han besöker ön. Vi har billigt kaffe, skrattar före detta sjömannen Lasse Elg.

Karhu kantrade den första arbetsdagen

Räfsö är en tre kilometer lång och en halv kilometer bred ö som ligger utanför Björneborg och som på 1700-talet var Finlands livligaste exporthamn. Som bäst väntade upp till 160 fartyg på att lossas och lastas på öns redd.

Öns glansdagar varade ända in på 1900-talet, tills grannön Tallholmen fick en modern hamn och järnväg. Med tiden försvann sågverket, varvet och den mekaniska verkstaden från ön. Invånarantalet halverades från 2 000 personer till dagens knappa 1 000.

- På 1950- och 60-talet arbetade lotsarna ännu tvåskift med sju man per skift. År 1967 flyttade även lotsstationen till Tallholmen, säger före detta inköparen på varvet, Pertti Nurmi, och minns sin pappa Eeros 30 år som lots på Räfsö.

Medan lotsen på den gamla goda tiden behövde ha minst styrmansbehörighet lyckades Jouni Lahtinen som 16-åring av intuition få arbete på hamnbogseraren Porin Karhu. Jounis första arbetsdag var den 4 juni 1969. Det datumet glömmer man inte i parlamentet.

- Karhu kantrade redan på mitt första bogseringsjobb. Vi tog M/s Finnmaid till Tallholmen, då Karhu började luta. Sedan lade hon sig på sidan, men lyckades fortsätta resan till ett grunt ställe. Jag klarade mig med blotta förskräckelsen, men här talar man fortfarande om det, ler Lahtinen.

100 dagar i packis

2019 års sista dag är marken, havet och himlen svarta på Räfsö. Annat var det förr. För att bevisa det gräver Jorma Holm fram morfar Kalles anteckning från den 1 januari i 1918 års Työväen taskukirja-fickbok:

”Hamnen är full med drivis – Urho (hamnbogseraren) kunde inte köra.”

- Nu finns det varken is eller fartyg i hamnen. Det enda vi har kvar är vår stolta historia, säger Jorma Holm.

*Lapponia*, som fastnade i packis, byggdes av stål 1898. Fartygets besättning var gjort av samma stoff. Räfsöbon **Viktor Uddfolk** sitter tredje från vänster i sina söndagskläder.

Lokalhistoriker Haakon Uddfolk för tillbaka parlamentet till istiden genom att berätta om sin morfar Viktors äventyr på S/s Lapponia. Viktors sjöresa från Stockholm till Tallholmen började den 22 januari 1916. Hemresan skulle ta tre dagar.

- Ett annat av FÅA:s fartyg, Ariel, åkte också med Lapponia mot Tallholmen. De kände till att isläget i Bottniska viken var svår och redan efter två dagar fastnade båda fartyg i packisen i höjd med Gävle och Tallholmen, berättar Uddfolk.

I januari 1916 tog *S/s Lapponia* ombord en full last i Stockholm: vindruvor, äpplen, apelsiner, fikon, sardiner och annan fisk. Denna last höll besättningen vid liv i drygt tre månader efter att ha fastnat i packisen.

Parlamentets gubbkör tystnar när Uddfolk berättar om den skoningslösa kamp för överlevnad som tog vid på fartyget. Provianten som varit last på fartyget började minska, dricksvatten fick man smälta av is, bränslet och kolen började ta slut.

- Två expeditioner gav sig av från fartygen för att till fots bege sig över 100 kilometer till Tallholmen. Det är ett rent under att männen kom fram. De lyckades lokalisera fartygen och telegrafera fartygens läge till rederiet, berättar Haakon Uddfolk.

I slutet av mars sjönk Ariel. Fartygets besättning vandrade längs isen i tre och ett halvt dygn till Lapponia, som låg 20 sjömil bort. En månad senare hittade S/s Oihonna Lapponia. Den 2 maj var mardrömmen över och fartygen ankom Tallholmen.

När Uddfolk visar en diabild av Lapponias besättning som överlevde ishelvetet vaknar parlamentet till liv.

- Upplevelserna på fartygen var inte alltid så roliga. De som berättar om rödskiftande solnedgångar och vilda äventyr i hamnarna har oftast bara seglat mellan Turku och Åbo, säger maskinmästare Tarmo Lindroos för att lätta upp stämningen.

”Främmande språk och konstiga seder”

Räfsö var tänkt att bli landets huvudstad på 1700-talet. Planen förverkligades inte, men det förstörde inte öbornas självkänsla. Genom åren delades ”Räpsö” in i delar, som fick vackra namn såsom Berlin, London och Vilda Västern.

- Sjömännen och stuvare som kommit som tillfällig arbetskraft från andra håll förde med sig en internationell stämning. Som liten grabb på 1950-talet tyckte jag inte det var något konstigt med en svart man. Vi har alltid hört främmande språk här och lärt oss konstiga seder, minns maskinmästare Tarmo Lindroos.

Strandparlamentet intygar också att öborna är toleranta. Ett tecken på det är att parlamentet godkänt medlemmar ända från grannbyarna Vittisbofjärd och Tallholmen.

- Här snackar vi sedan om öns historia och tittar på gamla kort, men vi försöker undvika politik. Besöken till Kristinestad, Raumo och sjöfartsmuseet i Åbo har skänkt lite omväxling i vardagen. Nu planerar vi resor till Kotka och Tallinn, berättar Jorma Holm.

De längsta resorna gjorde jag till Sydamerika och Fjärran Östern. Numera finns det bara arbete för sjömän på bogserbåtar, i kusttrafiken och på Sverigebåtarna, säger **Lasse Lavonen**, som började som salongspojke som 16-åring på *M/t Mirakel*

... och detta är sant

Sedan är det dags för den bästa stunden på dagen. Kaffe och öbornas traditionella godsak fattiga riddare står framdukade på bordet. De har tillagats på det enda rätta sättet: bullskivor har stekts i stekpanna och serveras med vispgrädde och jordgubbssylt.

Och sedan börjar berättelserna. Om ansvaret skjuts över på åhöraren i Savolax är det något helt annat på Räfsö. Här är alla berättelser såklart sanna.

- På vintern åkte vi ut på isen för att hämta vodka från ett polskt fartyg. Polackerna hissade ner en handske från däck och den lade vi pengarna i. Sedan drog de upp handsken och hissade ner den igen om en stund. I den låg alltid varan som vi betalat för, minns Jorma Holm.

- En gång kom en bonde från fartyget bärande på en mörk whiskyflaska. Min kamrat knackade honom på axeln och sade att han kom från tullen. Skentullaren sade att han skulle hjälpa bonden ur knipan om han lämnade över flaskan till myndigheterna. Det gjorde han och skentullaren tackade, berättar före detta arbetsledaren Heikki Salmi.

- När vi transporterade diesel från Svarta havet till Reykjavik blåste det som värst så kraftigt på Nordatlanten att det inte gick att gå från mittskeppet till aktern på ett par dagar för att äta, minns Tarmo Lindroos.

- När jag seglade på ett danskt fartyg fanns det en givmild kvinnlig kock där. Hon krävde alltid gentjänster, så jag hjälpte henne då och då med att skala potatis, minns övermaskinmästare Ilpo Niemi om sina arbetsår i ett danskt bolag.

- På oljefartygen fanns det inte tid för romantik, men vi hade ju linjedopet, som hörde till när man passerade ekvatorn. Där lekte vi sedan läkare, rakade de som skulle döpas, målade ansiktena svarta och tjärade in kulorna, berättar M/t Enskeris övermaskinmästare Lasse Lavonen.

Här ger jag som läkare medicin till en förstagångare vid ett linjedop vid ekvatorn år 1980, minns övermaskinmästare Lasse Lavonen.

Begravna i främmande jord

Kaffet går åt, sorlet stiger och strandparlamentet går tillbaka till de gyllene dagarna från 2019 års sista dag. Männens berättelser kryssar från Bottniska viken via Atlanten, Svarta havet och Medelhavet till hemmahamnen.

- En Räfsöbos sista resa går också till främmande jord. Öns begravningsplats anlades ovanpå barlast som segelbåtar haft med sig på 1600-talet. Enligt ett gammalt talesätt begravs Räfsöborna i främmande jord, säger Jorma Holm.